Syster fick ta all skit

Det finns en skidtävling som har otroligt mycket charm som jag gärna åker, trots att den egna satsningen på att åka fortast är nedlagd. I år kommer jag med all sannolikhet att missa den. Det är trist. Tävlingen går av stapeln den 20/2 och går mellan Vemdalen och Hede eller tvärtom (vartannat år). 
Trosavikrännet är namnet.
Jag har åkt den två gånger. Tävlingen är 3 mil, man väljer om man vill åka själv eller i lag med allt ifrån två deltagare till fem tror jag att det är.
Första året åkte jag med Peter Asp. Speakern envisade sig med att kalla Peter för Peter Aspa och mig för Miken Sundbom. 
Växlingen går till så att man överför (!) nummerlappen. Vilket ju innebär att om den som ska växla ligger i en grupp så tappar man ju automatiskt några sekunder som man får se till att staka ikapp. Nummerlappen sitter som en liten sporttop på min lillasyster, med betoning på lilla. Föreställ dig hur den då sitter ganska tight på gubbarna med ölmage. ;)
Vätskelangningen är på vissa ställen i nedförsbacke med en 90 graders kurva direkt efter langning. Det är som gjort för att man ska stanna. Gör man inte det täcks hela tävlingsdräkten av blåbärssoppa. Jag vet, jag har testat.
Jag och Peter vann. 
Det var upp till mig och syster att göra samma sak året därpå. Syster åkte först och växlade över till mig. Jag gick ut hårt, någonstans inbillar jag mig att jag borde kunna åka nästan lika fort som förut. Det kan jag inte och på slutet blev jag väldigt trött. Men jag visste att vi ledde så jag bet i. 
Med knappa kilometern kvar försvann spåret, ett skoterspår gick till höger och ett till vänster. Jag tog höger. Det var fel. Jag vände inte, jag var för trött. Så såg jag spåret genom skogen. Jag kastade mig in i skogen och pulsade och hoppade över en å och fortsatte pulsa för att ta mig ut på spåret. Jag kom ut på spåret. Jag kom ut på upploppet. Jag åkte i mål och vann. Men jag missade förvarningen. Jag tog ingen genväg, men en senväg. Men jag åkte ju inte rätt, så därför funderade man på att diska oss. Slut på energi, trött och lite sur, så muttrade jag i att det måste ju finnas spår eller iaf skyltar så de fick skylla sig själva. 
Vi blev inte diskade. 
Vi vann.
På prisutdelningen lottades det ut priser. När syster fick gå upp på scen så trodde de att hon var jag, så där fick då 16-åriga syster stå och skämmas för att jag fuskat:
"Här har vi en som är både vilsen och sur"
Jag var inte sur då kan jag lova, då skrattade jag dubbelvikt ;) 

Jag fick ett mejl från Fredrik igår:
Tack för lektionerna!
Här kommer en hel del feedback och annat.
Efter senaste och sista passet körde jag den 15-km rundan du rekommenderade. Hade enbart fokus på tipsen kring dubbelstakningen. Otroligt nog höll jag då närmare 17,5 km/h och det med låg snittpuls (138 slag/min, ca 73% av max). Med min vanliga räk-stil uppskattar jag det till att jag med en puls runt dryga 150 hade kört med ett snitt på strax under 15 km/h.
Idag (med ganska dåliga väderförhållanden) fokuserade jag på diagonalandet och till och från hade du nog varit rätt stolt om du sett vad du fått mig att göra.