Efter tävlingen var det upp till publiken att testa på att tävla. Skidor kan jag, men någon erfarenhet av att ha ett kartställ på bröstet (jag torkade bort allt snor innan Helene fick tillbaka det) har jag inte.
Mitt starkaste minne från orientering är ifrån skidgymnasiet i Ljusdal. Jag och tjejen jag bodde med (jag ska inte utelämna några namn, hon ska slippa skämmas offentligt) sprang tillsammans. En kille i årskursen över, min idol vad det gäller chins, Peter Modd, gick banan då han varit krasslig tror jag. Han gick hela tiden. Jag och min sambo sprang hela tiden (förutom när vi badade i en myr med vatten upp till midjan. Och nej, det var ingen kontroll i det vattenhållet, knappast i närheten heller). Det var gemensam start och vi spurtslog Peter.
På de två översta bilderna som följer tycker jag att jag ser rätt glad ut, på den tredje har jag fått kartan ;)
Men som ni ser på den fjärde så har jag kommit i MÅL. Om det var en segerintervju eller inte låter jag vara osagt ;)
Ungefär så här lät det:
Hur gick det?
Bra, det var riktigt kul!
Hur funkade de vägval du gjorde?
Rätt skitdåligt tror jag om jag jämför med den gubbe som jag träffade på vid varje kontroll eftersom han åkte ungefär hälften så fort som jag. =)
Har du ramlat något?
Nej, eller tjaa en halv vurpa.
En halv? =)
Ja, jag la mig lite ner en gång har jag för mig.
Tack.
Tack, tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar